För tre år sedan gjorde jag en skrivarresa till den lilla charmiga staden Béziers i södra Frankrike. Helt solo med min dator. Fyra dygn som gjorde något med mig som är svårt att beskriva. Hur ska man kort beskriva något som gör så mycket för ens välmående på alla plan? Det var fyra nästan magiska dygn. Jag behövde en paus, en minisemester, men resan var också en viktig markering för mig själv, ett steg mot mitt drömliv; att vara författare och kunna jobba var som helst på jorden. Och våga resa själv om så krävs.
Jag minns att jag var trött och sliten efter en lång, mörk vinter och jobbstress. En selfie från första morgonen avslöjar mörka skuggor under ögonen och påsiga kinder. På nästa selfie från dag två lyser mina ögon redan och jag har fått färg på kinderna. Jag minns känslan av att tina upp när jag strosade längs kullerstensgränderna i den äldsta delen av stan; lagom varmt ute, stillsamma ljud, pittoreska torg med uteserveringar där glassen var lika färsk som croissanterna som lokalbefolkningen köpte i brödbutiken runt hörnet. Hur jag drog efter andan vid åsynen av landsbygden som plötsligt bredde ut sig vid Catedrale saint Nazare eller i slutet av en gränd. Hur mitt sinne stillade sig när mina instängda fötter fick känna färskt grönt gräs under sig på andra sidan floden och romarnas bro Pont Vieux.
Jag minns hur skallen klarnade när jag bara fick vara, känna dofterna, njuta av den franska maten och ett gott glas vin. Emellanåt slank jag in på något café och skrev. Intrycken gjorde också något med min kreativitet, idéerna sprutade ur mig lika snabbt som tangentbordet smattrade under mina fingrar. En del av min kommande roman Soundtrack för blå änglar kom faktiskt till här, särskilt när jag hittade till ett av Frankrikes äldsta caféer, där fick jag superinspiration och skrev som en tok.
Béziers gamla stad är inte överdådig turistig som Gamla stan i Stockholm, utan mer mysig och väldigt genuint fransk. Man kan hitta fransoser med basker och baguetter under armen, som sitter på en bänk och konverserar på franska (självklart). Visst var det lite läskigt att flyga själv utan medresenär, jag menar, passa alla tider, hitta överallt, komma ihåg allt själv, men det var det värt. Inte minst att få egentid utan de vanliga störningsmomenten som vardagen bjuder på. Jag drömmer om att det här ska bli min vardag en dag. Att jag kan förlänga sommaren genom att återvända hit (eller något ännu bättre ställe i södra Frankrike) närhelst andan faller på.
Ända sedan jag följde Bodil Malmstens blogg om livet i hennes lilla stenhus i Finistère, har jag velat göra som hon. Fast längre ner i Frankrike, närmare Medelhavet och rivieran, och jag vill ha familjen med mig (åminstone ibland). Till stor del handlar denna längtan om det milda klimatet. Men också en annan typ av liv, ett sinnligare liv. Uppleva nuet med alla dess nyanser av färger, dofter, ljud, smaker, vyer, människor. Att jordas, kanske. Fransoserna och fransyskorna kan det där med livsglädje - joie de vivre. Det handlar också om upptäckarglädje, ett riktigt äventyr kan ju vänta bakom nästa krök!
